Det är precis just när du ligger sådär, tätt och nära och med bara huden emot min hud. Det är då jag känner det inom mig, hur saker och ting liksom släpper. Mattan på golvet är borta, sänglampan försvinner, planschen på väggen tynar i en grumlande virvel bort. Jag tänker nog inte så mycket på det då, i ögonblicket, att det inte längre finns någonting runt omkring oss kvar. Bara ett sinne är fungerande, det sinne som känner dig och det som är oss och allting vi tillsammans skapar. Inte ens när hela rummet är fyllt av Alphaville och Forever Young på högsta volym, och då diskanten egentligen med all möjlig rimlighet borde skära genom både märg och ben – inte ens då lägger jag märke till någonting som inte deltar i vårt gemensamma varande. Vi liksom dansar vildaste salsan när alla andra släpar sig runt på dansgolvet likt ett gäng pårökta Kristina Lugn-plagiat, och vi bryr oss inte. Det är ändå ingen annan än vi som skulle förstå. Om ens det.
Dina läppar omsluter min örsnibb, och det som tidigare varit oförståeligt blir plötsligt ännu mer ogreppbart. Jag faller, faller och tappar fotfästet. Som att befinna sig mellan dröm och vakenhet, när kroppen är övertygad om att man håller på att snubbla över räcket till ett stort fartyg och man känner redan hur värkande kallt det kommer vara när man träffar den bottenlösa sjöns yta. Då händerna krampar efter sängkanten, kudden, lakanet eller det som råkar ligga närmast, för att klara sig undan det hemska ödet. Fast nu bara ligger jag där, alldeles avdomnad. Jag är övertygad om att ingenting skulle kunna få mig att röra mig från den här fantastiska sängen. Jag skulle kunna skänka bort flera av de där ljuva barndomsminnena med brunbrända ben och kluckande skratt och midsommarstänger, bara för att få vara säker på att uppfattningen av din hand mot mitt lår aldrig slutar kännas sådär obeskrivligt paradisiskt bra.
Och du andas ut, nästan frustar. Det lämnas små, små varma droppar av ånga i miniformat på mitt öra, och jag önskar att jag på något annat sätt kunde beskriva hur fantastiskt naturligt det känns att de finns där. Som att jag var född med de, där. Du fortsätter andas, det är bra. Du lutar ditt huvud mot mitt, stilla lägger du det där på plats med hakan mot min axel, och jag tror att vi på något sätt är ett pussel, tror inte du? Som att det finns hålor, inbuktningar och veck där det liksom passar in en alldeles unik form för att det inte ska bli fel, för att inte skava. Jag tror det, i alla fall. Som att det ändå någonstans finns en avsikt med att det känns så där alldeles utomordentligt gosigt och rätt när du kopplar samman nacken mot mitt öra, lägger hakspetsen mot bakdelen av axeln på mig och jag har näsan alldeles precis i lämplig vinkel för att kunna inhalera det där söta. Jag tror jag blir lite extra galen varje gång jag återupptäcker de fantastiska fräknarna som året runt bor längs med din ryggtavla. Jag vet inte om det är för att de påminner mig om den säregna färgskala som bara finns i dig, eller för att de blott är så himla, himla söta och gör mig alldeles bubblig i magen.
Ett busigt leende sprider sig över mitt ansikte när du med de allra försiktigaste fingertopparna sveper över min nakna rumpa, jag biter mig själv lätt i läppen och du vet precis. Du känner hur tinningarna på mig spänner sig, hur skrattrynkorna skapar veck tätt mot din kind. Så du vänder ditt ansikte mot mitt, och under en sekund eller så betraktar du förnöjt mina glittrande ögon, fortfarande med de härligt, alldeles lagom kittlande rörelserna över min bakdel. Det finns ingen tvekan om att vi båda vill, att vi lustar och längtar efter att få vara nära. Du rör långsamt, varsamt din nästipp närmare, tills den med nästan elektrisk dramatik vidrör min, och allt blir svart. Jag behövde inte ens sluta mina ögon, allt sker av sig själv och utan ansträngning när du så inviger min underläpp till värmen som din sagolikt mjuka överläpp låter sig bjuda på. Ett störtförtjust och pirrande glidigt ljud utstöts från min hals, eller egentligen ända nerifrån magen, och jag drar dig hastigt närmare. Ditt bröst mot mitt bröst, din mage mot min mage, din snopp mot min snopp, mina ben slingrade kring dina lår. Lätt, lätt lägger jag sedan mina fuktiga, varma läppar mot dina och du låter även min tunga möta din våta. Den magiska leken fortsätter närmare, närmare och i mig vill jag bara att livet för alltid ska vara en enda lång närhetseufori, med dig. Du kysser, jag kysser, vi kysser. Med händer, med huden, med näsor, med läppar, det snurrar, och fukten, och huden, och värmen mellan oss och allt är så självklart.
”Allt vi har är nu”, säger du kort, när allt igen är stilla. Du säger det som om det är något som du vill att jag ska tänka över. Du drar dina fingrar över håret på mitt bröst. ”Och du.”, säger jag bara. ”Och jag.” Jag tittar ut genom fönstret, persiennerna är neddragna men vinklade så att man kan se små stripor av naturvärlden utanför. Lite som ett pyssel, tänker jag. Eller som ett foto man lagt i dokumentförstöraren. ”Solen gick just upp”, säger du lite allvarligt och ser på mig. Jag får en plötslig klump i magen, och ett otäckt obehag sprider sig från magen ut genom hela kroppen. Men så ler du ett busigt leende på sned, kittlar mig lätt i sidan och tar sedan ett kliv över min nakna kropp som är färgat av ljusa ränder från persiennfönstret, ned från sängen, till golvet. Du tar mig i handen, och drar upp mig till stående mittemot dig. Så känns allt sådär bra igen, och helt underbart uppfylld av otålighet blir jag när du drar handen genom mitt hår och förser mig med en alldeles himmelsk kyss. Vi klär på oss lite kläder, inte så noga, du tar på dig mina kalsonger och när vi trampar ut i det daggvåta gräset har jag fel storlek i de vita tygskorna. Men det är alldeles och helt perfekt så. En tanke slår mig, att du har väldigt små, nästan på omärkbara, påsar under ögonen när bilnycklarna rasslar mot cigarettpaketet i din ficka. Bilen står med den glansiga, röda lacken parkerad på den lilla konstgjorda parkeringen som egentligen är en helt vanlig gräsplätt bakom en stor gran. Så låser du upp och vi sätter oss på var sin sida, så som man gör. Ett par minuter sitter vi stilla och tittar genom fönsterrutan på granen framför. Eller åtminstone så finns det inte något annat där att titta på, den här hutlöst tidiga augustimorgonen, men om jag ska vara ärlig så är vi någon helt annanstans. För mitt inre fladdrar ett gripande minne av en glasskärva förbi, jag ser den falla genom iskallt vatten, jag ser nyfiket på hur den singlar nedåt, som en fjäder mot marken faller en vindstilla vårmorgon. Jag tänker att dess kanter är märkligt ojämna, smutsiga – och hur gick det till? På något sätt avslöjar det ett långt liv av världsvana händelser, som nu förmodligen är till hälften bortglömda, lagda på någons dammiga fotoramshylla. Jag ser också framför mig hur ett flackande sken gör sig påmint, någonstans i sidan av mitt synfält. Lite som en reflex som blinkar till, där, bakom några buskar lite längre fram. Det ser lite ut som att det är…
Motorn startar med ett hackigt rasslande, och du ser på mig, sådär vuxet som du bara gjort ett väldigt fåtal gånger med mig. Du tar sedan utan ett ord ett djärvt grepp om min haka med två fingertoppar. Du har det ena ögonbrynet upplyft samtidigt som du tittar ned på mina bleka, blottade nyckelben, och så du drar andan för att liksom säga någonting. Men så bokstavligen sväljer du beslutet, ser istället tillbaka på mina ögon och lägger in backen.
Vi är på väg. Du vid ratten, jag med handskfacket och spegeln ovanför sätet. Jag tänker att jag aldrig gillat min hud i närbild. Så hör jag hur du fnissar till, och förstår att du kan läsa mina tankar. Jag tittar ned i knät två sekunder, och lägger sedan förnöjt ett leende på plats där jag spanar ut på landet som vi nu lämnar bakom oss. Från och med nu, från och med idag finns det inte mer. Vi har vårt eget. Du lägger en hand på mitt lår, och en blick som är längre än vad ur trafiksäkerhetsynpunkt borde vara tillåtet fastnar i mig – förevigas föralltid tills tidlöshetens någonsin. Min hand ovanpå din, och du krampar lite, lite hårdare än vanligt om mitt lår. Utanför fönstret, där verkligheten bor är det inte en endaste själ som är vaken, och nu kör vi på en grusväg längs med stranden. Stranden där jag njutit några av mina bästa somrar, bara synen av den guldiga sanden får mig att bli alldeles kliig mellan tårna, och jag kan inte vänta tills jag får skölja dem i det smekande, lekande saltvattnet. Men så tar jag i alla fall sans till mig, lägger fingret mot fönsterhissknappen och väntar på att du ska göra likadant. Vi trycker båda tydligt och målmedvetet medan de elmekaniska ljuden i kör skapar det enda ljud vi för tillfället kan uppfatta. Rutorna är nere, och nu är havet mitt för våra ögon – utbredd som en glittrande skattkista, fylld med ouppfyllda drömmar. Jag förstummas för ett ögonblick av hur vackert det rimligen kan få bli på en och samma plats, och jag ser på dig att du tänker något liknande då en triumferande havsörn glider förbi vår bil längs med strandkanten, några hundra meter fram. Du trycker gasen hårdare, i en mjuk, mjuk övergång när vi så kommer upp på den långa träbryggan. Din hand i min hand nu. Ett omilt tvärdrag skapas i den höga farten, slår mot oss från sidan, och ditt hår skapar vackra, vackra, vackra jävla mönster mot din hud. Varje bräda som passerar under oss tillkännager sig med en dov duns, och ju mer gas du drar på, ju mer påminner det om hur det lät när jag som liten pojke, förtjust över den stegrande ljudkavalkaden, sprang med en pinne mot trästaket på väg hem från skolan. Fingrarna på din hand spänner hårt över mina knogar, och jag trycker din hand hårt tillbaka. Med dig så nära är jag aldrig rädd.
Och du, jag tyckte inte ens att det var kallt i vattnet.
Urban dreams 
Senaste kommentarer