Vit lögn i form av en kyss

Detta skulle kunna bli ganska deppigt. Ska dock försöka hålla mig.

Jag vet att jag inte är ensam om det här. Diskuterade det senast idag med en väninna som höll med mig. Men jag tror samtidigt inte att det är hälsosamt.

Jag syftar på att föreställa sig en person som större, bättre, perfektare än vad den verkligen är, eller snarare, än vad jag ens vet om personen. Det har jag gjort. Förr, men också nyligen.

En kille känner en och annan i mina bekantskapskretsar, han rör sig lite på samma ställen som mig, och vi har snackat några gånger. Vi addade varandra på facebook. Vi sågs på Regnbågsfestivalen, kramades. Sen bytte vi nummer. Och ungefär där började det gå lite för fort.

Under dagarna som följer sms:ar vi lite för mycket av ”puss” och ”;)” och ”, sötman” och sådär. Lite för mycket ”hihi” och ”din buse”. Ja, ni vet. Åtminstone från min sida var det på tok för mycket flörtande och jag gav honom på tok för mycket förhoppningar om hur väl jag hade velat vara hos honom och så vidare. Nu i efterhand skäms jag nog lite för att jag kunde ta det så mycket för givet. Jag var kanske inte överdriven, men enligt sms:en lät jag helt klart intresserad och lite uppspelt inför första dejten, som vi efter en del krånglande bestämde till bio en torsdagskväll. En animerad film om en råtta som är bra på att laga mat. Lite sådär lagom odramatiskt filmval, tänkte jag. Till skillnad från tidigare dejter med andra män med, vad ska man säga…udda syn på vad som är en bra biodejt-film.

Hursomhelst. Det blir torsdag, och på eftermiddagen går jag och en vän på stan och bestämmer oss för att ta en fika på alternativstället vid kyrkan. Vi skrattar lite när vi passerar borden på väg mot ett ledigt i ett rum längre in i huset, när det vid ett av dessa bord sitter någon som får mitt medvetande att släppa all koncentration vid samtalsämnet -nämligen mitt EX, (Mc). Mitt hjärta hoppade över ett slag, skuttade upp i halsen, klapprade av i en oroande takt och jag fick plötsliga svettningar som inte tog slut för att jag satte mig i det där andra rummet vid ett bord för att fika i lugn och ro. Jag kunde verkligen inte tänka på något annat än honom. Den millisekund jag noterade hans kropp gav det där lilla som etsat sig fast på näthinnan, och det lilla straffade mig med enorma känslovågor inom mig, och jag kände hur nervositeten och paranoian och skräcken och allt på en och samma gång, och samtidigt ilska – hur allting bara tvättmaskinsdunkade runt i en enda lång centrifugerad rörelse. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
En del i mig ville bara gå förbi, säga hej. Helt naturligt. Inte mer, sen gå vidare. Kan verka löjligt, men för mig är det ett stort steg.
En annan del i mig ville bara försvinna från jordens yta. Ville inte vara med om detta fruktansvärt jobbiga.

Min fina väninna gick förstås och köpte fikan åt mig. Visst, det var nog uppenbart för Mc att jag undvek att gå förbi honom. Men det kändes ändå på något sätt lättare. Efter ett tag kände jag dock att jag vågade gå förbi till toaletterna, tillsammans med väninna, men låtsades självfallet som att de inte satt där. Jag måste sett skräckslagen ut. Svamlade med henne om ingenting. Bah.

Som man kanske förstår, var denna mentala och emotionella nostalgitripp med exet inte något som bäddade för en fantastisk första-dejt några timmar senare. Mycket riktigt, kändes peppen oerhört avslagen. Jag tog mig dock till bion, och vi promenerade en stund innan filmens start, och satt och väntade också ett bra tag. Jag känner direkt att jag inte är intresserad, han tänder inga tindrande discolampor i mitt DJ-bås, så att säga. Det är något med hans sätt, hans lukt, och självklart även timingen. Men mycket med hans sätt, rörelser, dialekt…

Vi pratade, eller rättare sagt – HAN pratade. KONSTANT. Uppenbart väldigt nervös. Och ja, när jag vid få tillfällen fick möjlighet att yttra mig kändes det väldigt konstigt, och det var svårt att plötsligt vara spontan och vanlig. Så jag verkade nog också lite skum där ett tag. När vi diskuterat politik, blivit lite småobekvämt gnabbiga om partipolitik och allmänt tjafs, släpper de så in till filmen. Vi sitter längst bak i hångelsofforna. (självklart) När vi sätter oss ner börjar vi det hela med en typisk gliring från min sida.

Mr Dejt sätter sig till vänster i soffan.
Jag: ”Skulle du kunna sitta på höger sida…? ”
Dejt: ”Jaha, du är högerhänt eller …”
Jag: ”Eehhh” (gör min som tydligt syftar på snuskigheten i hans kommentar)
Dejt: ”hmm … öööeehh..alltså.. jag menade nödvändigtvis inte så…eeh”
Jag: ”haha, nej. jag menade att jag typ är tillfälligt döv på vänsterörat, så om du möjligen skulle känna att du hade något att säga under filmen skulle jag verka högst oartig med dövörat mot ditt håll…”

Isen bröts något, men inte skulle det hålla länge.
När mörkret omslutit oss sitter vi där. Ganska tätt bredvid varandra. Det dröjer inte särskilt långt in i filmen förrän jag känner hur han tittar på mig och försöker få tillfälle att lägga händer på mig, men jag känner ju inget behov av att närma mig honom. Snarare känns det fel att visa mig intresserad när jag inte är det.
Men spänningen finns kvar, och snart hamnar vi i en pinsam situation, han håller om min arm, och några minuter senare tittar han intensivt mot mig och jag känner att jag MÅSTE titta mot honom, och snart är det oundvikligt och skulle vara outhärdligt att sitta kvar i det där mörkret, tätt tillsammans, efter att jag avvisat hans försök att kyssas. Så, ja. Det blir en kyss. Och lite tungor. (till saken hör att jag känner hur min trumpinne i instrumentskåpet downstairs börjar agera och göra nån slags marschförberedelse för sig själv, egentligen utan att jag förstår hur. Han attraherar ju inte mig? Men ja, situationen i sig var upphetsande.)
Snart känner jag att det kanske skulle vara jobbigt för personerna bredvid oss om deras utsikt mot bioduken skyms av en hård totempåle som närmar dom från höger. Jag tänker ”inte har folks åsikter hindrat mig innan, varför skulle dom det? Jag skiter väl i andra!”. Men sen kommer jag undefund med att jag inte ska bidra till att homoryktet svärtas ännu mer och sterotypas i form av jätteobscena typer som har sex på biografer och är allmänt slampiga och så har dom könssjukomar o yada yada…så jag sätter mig till rätta igen, lossar mig från hans tunga. Säger till trumpinnen på skarpen.

Ändå gör vi det en gång till. Håller handen lite efteråt, smeker lite. (Jag attraheras inte av honom! Han luktar inte gott!)
Och så tar filmen slut och ljuset går upp och vi reser oss var för sig och sådär. Och jag tänker på lukten. Det är jävligt viktigt. Inte att man har en viss parfym eller så. Utan mer personens individuella unika doft. Den måste tilltala mig för att jag ska intresseras av personen. Det är jävligt viktigt.
Well, sen (för att detta blogginlägg inte ska bli bannat för att vara det längsta i världshistorien) går vi ut i kylan, äntrar Lilla torg och tar en öl. Sen åker jag hem. Säger farväl genom en kram.
Inte särskilt laddat.

När jag kommer hem har jag fått sms.
Han skriver att han tyckte det var en mysig filmvisning. Och att han tycker att jag luktar väldigt gott.
Jag svarar nåt om att jag också tyckte filmen var bra.

Varför, varför, varför frågar jag mig. Jag önskade kärlek i mitt liv. Nu har jag det. Nu vill jag bli av med det på smidigaste sätt.
Life is never fair.