“Helt ärligt, Vad tycker du om mig egentligen?”
Den där frågan är man nog aldrig beredd på. Det är i alla fall aldrig jag. Ändå har jag fått den ganska många gånger.
När frågan, som dagens, kommer från en person man inte alls tänkt på på väldigt länge, och som man inte ens sett sedan sommaren (eller innan kanske, till och med) – då känns det extra jobbigt.
Det är samma person som sa att han skulle bli optiker för att “eh, ja… jag har ju linser själv…och så”
Om ni minns? Typ dejt från i våras/somras
Och nu undrar han alltså vad jag tycker om honom. Jag svarar flummigt , han är trevlig och så…
Som om det gav någon klarhet.
Själv säger han att jag är en helt underbar person , med många järn i elden.
Tillåt mig småle. Hur många personer under 45 använder det uttrycker nowadays?
Höhö.
Sen säger han att jag är dålig på att svara på sms.
Jag väljer att citera Jens gälla ‘fniss’ : “hehehe…!”
Och snart ska jag sjunga luciasång på regnigt småstadstorg inför en massa nobodies. Jag är sådär pepp.
Tack för mig
Senaste kommentarer